Möte med döden

Vid dagens slut maj, 2003

Jag mötte döden i en snäv kurva på Monzabanan i september 1978.

Jag var då en liten åttaårig pojke med hela livet framför mig,

en pojke med råttfärgat stripigt hår, solbrända myggbitna ben

och med en hel sommars jordgubbar i magen.

men i den där kurvan där formel 1-bilarna for in som en hel hjord kameler

genom ett nålsöga spelade en hel sommars soldagar kvitta.

Där sparkade döden mej rakt i magen

och jag var inte förberedd

 

Och hur skulle jag ha kunnat vara det?

Hur skulle min åttaåriga hjärna kunna förstå att världens bästa racerförare, Ronnie Petterson, kunde dö?

Hur skulle Ronnie, vars tävlingar jag följde med en åttaårings noggrannhet och vars tidningsurklipp täckte alla mina väggar i mitt pojkrum, helt plötsligt sluta att existera?

När jag sen i farmors knä förstod att det var sant att man kunde dö,

att ingen av oss var skyddade,

att mamma och pappa kunde dö,

att syrran och brorsan kunde dö,

att jag själv kunde dö,

cyklade jag släppstyre genom hela den hösten,

för det kvittade liksom om man levde eller dog.

Livet var så förbannat orättvist ändå.

Jag var en åttaårig pojke som tagit klivet ut i vuxenvärlden,

jag var en åttaårig pojke som hade förlorat det enda jag hade kvar av barndomen; tron på alltings evighet

Jag var en åttaårig pojke som över en natt blev varse

att somliga dör medan andra överlever

 

Jag var en åttaåring som lärde mig att leva med sorgen,

att sorgen så småningom blir till något annat:

en livserfarenhet, ett fundament att vila på

Jag var en åttaåring som på sin tioårsdag plockade ner de gulnade tidningsurklippen av världens bästa racerförare

och la dom i en röd mapp märkt: De döda.

Jag hade blivit en pojke som lärt mej leva med döden.

 

(C) Pär Sahlin

Bilden på Ronnie är hämtad från http://www.ronniepeterson.se/subc/agrafer.html