Vid vattnet stod en pojke – diktsamling 1999

Vid vattnet stod en pojke

prolog

 

 *

bär mej genom novembernätterna

bär mej genom skogarna och vildhavren

bär mej genom villakvarteren bär mej

och jag ska sjunga hela orten vaken

bär mej när den dova klangen i mitt bröst

är som allra starkast och november övergår

till sommar

 

*

det är då det kommer

när jag sparkat mej tom på tankar

 

jag är ett eko av en annan pojke

jag har en skuld att betala igen

 

I

 

*

det är ännu en höst

vid det gamla järnvägsspåret

träsyllarna spricker i regnet

skalbaggarna flämtar i kölden

utmed den roströda rälsen

blänker sammanpressade enkronor

stjärnor

längs en avlång vintergata

det är en pojke där

han går längs allt som är rakt

ensam längs förortens nedlagda godsbana

förbi tågvagnsskeletten och det

urspårade lokhelvetet

bort mot skrämmabäckens lerdränkta stränder

 

*

i ett kärl han fått av mamma

blandar han sanden med blod och mjölk

det är som på film

och några hundra meter ut i vattnet

den drunknade kyrkan

resterna av en urskog

med stammarna väl förankrade i bottenslammet

likt en gigantisk kyrkogård

här har någon tänkt ut en plats

för honom att vila på

 

*

i grannens trädgård

sträcker han sina genomskinliga armar

längs trädets skrovliga bark

 

han vet ännu ingenting om det som lurar

i det fästingrika gräset

eller varför grannens äpplen

får hänga orörda så långt in på hösten

 

*

en natt tar han fram himlen

den har svalnat till en temperatur nära noll

släcker sänglampan

och lyssnar till ljuden

hör hur det sjunger falskt i hela huset

 

*

när alla somnat förvandlas huset

till regnbågen

spänner sig över sängen där han ligger

blank i pannan

med marmorerade ådror i den gula hyn

när han vaknar kräks han i blått

 

*

blått sken ur munnen

pappan håller handen i hans panna

annars är allting tyst

 

II

*

kartan är ofullständig

vattnet har ingen början

 

följer man med fingret uppströms

märker man snart

att den försvinner in i det tysta

avtar så självklart nånstans

uppe i bokskogarna

 

här upphör kartan att fungera

och den lilla obetydliga ån

växer till nånting mycket större

 

ingen vet hur djupt den faller under botten

 

*

vid vändplan spelar de äldre landhockey

med klubbor böjda till bristningsgränsen

tjejerna bildar hejarklack med för mycket

läppglans och ögonskugga

de gula mammasydda tröjorna fladdrar

i pojkens ögon

han sitter i den gamla linden och kastar sten

på en blind kråka

en dag ska han vara stor nog

att älska varenda jävel

en dag ska han vara stor nog för näsblod

snus och nävars språk

 

*

han sitter på trappan till redskapsboden

med en glasburk nyckelpigor

betraktar hur det rör sig därinne

ett slutet universum

där de små djuren krälar över varandra

och läser av varandras ryggar

söker ett hemligt tal att följa

 

*

när pappan gör slag i saken och river ner

det gamla murkna staketet

fylls trädgården av traktens alla barn

gräsmattan och rabatterna blir minerade

krigszoner

pappan säger att den som reste det första staketet

startade även det första kriget

säger han och planterar sedan höga buskar

och undrar

vart alla barn tog vägen

 

*

om dagarna stampar de fram tusentals bilar

i den lilla dosan vars vajer löper tvärs över vägen

där tickar nummer fram större än de nånsin

kunnat ana

om nätterna rullar de fram och tillbaka

på sina kuddar

lär sig talen i rätt ordning

 

*

mamman står på verandan och blåser sig blå om läpparna

han sitter gömd under tegelpannorna

med fingrarna svarta av all den elektricitet

som korsat kroppen

tjärpappen är sträv mot knäna

benen darrar och sticker av det obekväma

när han senare domnar bort

är ambulansen redan på väg

 

*

uppe i backkrönet får en långtradare sladd

kränger som en vilding ner bland villorna

mejar ner skolans enda kvarvarande fotbollsmål

där han minuten tidigare gjort århundradets nick

och seglat på hjältens ljusblå moln

bromsar in så småningom och vältrar sig

över de båda körbanorna

ligger där och pustar som en kvaddad älg

i hundra gångers förstoring

nästa dag är de alla i tidningen

men inte en rad om hans nickmål

 

*

han har en ny cykel

med limpsadel och skivbroms

grannens döttrar betraktar den kromade

böjda ramen med växelspaken

som enligt pappan kan förstöra de ädla delarna

han har en indianskrud på huvudet

och den yngsta dottern håller honom i handen

när mamman tar kortet ler han skräckslaget

det är långt till andra debuter

 

*

röda vita jävla rosen

ligger gömd i en potatiskällare

 

röda vita jävla rosen

torteras med klädnypor och droppande

stearin över bröstvårtorna

 

röda vita jävla rosen

står och slår sej blodig mot en sandsäck

som heter tompa eller perra

 

röda vita jävla rosen

har en koja vid bäcken dit han

bär majjens stulna gröna agenda

där de röda bokstäverna mot det vita

säger allt han redan visste

 

röda vita jävla rosen

vet att dom förlorat igen

 

*

mannen med leverfläckarna

rör vid pojkens kind

den torra handen rispar huden

han får nästan svindel

av gödsellukten

munnen rabblar

två gånger två är fyra täljaren täljer

av hårda vokaler blir hjärtat stumt

vi ska laga ni ska äta lagar ni så äter vi

gullhöna flyg flyg flyg

imorgon blir det vackert väder

när handen tas bort

är sommaren redan över

 

III

*

när man tittar ner i vattnet

kan man se hela släkter

som trampats ner i leran

tillsammans med avbetalningar

husbränder och skilsmässobråk

lagrade där som vackra girlander

draperade kring ett vatten

som förtärt allt

 

*

en kväll såg jag gud där

han hade inga släktingar

han svarade inte ens på tilltal

jag gick hem

la mej i ett hett bad

rakade av mej uttrycket jag vaknat med

avlägsnade legenden om mej själv

 

*

när vi passerade och det gjorde vi ofta

la vi våra dopskedar vid strandkanten

när vi återvände

andades marken med ett väsande

på vattenytan flöt silverskedarna

det var nästan som dom vinkade

 

*

pojken snickrar en kista av drivved

de krokiga bokstäverna lyser

mot det svarta locket

 

med händerna runt halsen

vrider han sig runt i en given axel

innan han släpper taget och

huvudet krossas mot stenen

 

kroppen är ännu varm

 

tills saknaden av en kattunge är alldeles sann

låter han djuret ligga i öppen mark

 

*

slaget tar rakt över kinden

skjutet från sidan med öppen handflata

han skulle kunna dö nu

det vet han

ändå står han kvar

pa-ra-ly-se-rad

 

det är nu han borde falla till marken

utstöta rosslingar ur halsen

ta ett sista andetag

och spela fullkomligt död

 

men han står kvar

 

*

det är om nätterna kroppen seglar

händerna spjärnade under kudden

kinden pressad mot kuddvaret

rullningarna ökar för varje ny

påbörjad sekvens

så att glipan i tillbakarullningen

ger lungorna en extra skjuts in i natten

och som han sjunger

hela huset fylls av hans späda röst

it´s a long way to the top

if you wanna rock´n roll

  

*

med kroppen mot marken

cykelnyckeln som skär in i ljumsken

det blir ett rött märke som fastnar

och inte går att badda bort

han har örat mot rälsen

mot allt det som rör sig bort

mot allt det som dunkar tinningen varm

ett öra en pojke och en järnvägsräls

och i jorden under hundkäxen

brinner en medaljong i rött

som i blod

 

*

stilla i branten ner mot bäckfåran

med kojan svävande mellan träden

och månadens flicka framsvettad

mot dess norra vägg

 

genom springorna dansar bäcken

den är säkert hundra meter djup

och svartare än något annat han känner

 

han karvar ett märke i golvet till skydd

när han lämnar kojan

är det för sista gången

 

IV

 

*

jag dras till vattnet

varje kväll tar jag mej dit

och undersöker skuggan av mej själv

mäter den från huvud till fot

mellan arm och arm

stegar upp fot och aln

men kommer inte längre än så

inte heller när jag vid strandkanten

försöker svalka min panna och räkna

pulsen på mitt hjärta

kommer insikten till mej

att hjärtat inte har plats i en punkt

eller i en andning

 

*

borstar tänderna hemma hos jarmo

hans pappa är full och lär dom nya svordomar

jarmos mamma kallar honom vid namn

ingen annan vågar nämna

det känns lite speciellt

när det är som om hon läste av hans panna

räknade alla dom där namnen

då de tjuvat sprit ur deras barskåp

och stod i garaget och rökte blå blend

brände barnhalsarna fria från flimmer

 

*

det är ett punkband som spelar i kyrkans källare

innebandyns vassa matta har bytts ut

de äldre hånglar med deras flickor

men han har lärt sig att vänta och säga ja till allt

när de går hem med intrasslade fingrar

och blåa tungor

lyssnar de tyst hur vattnet

delas av i ont och gott

undrar hur nattvardsvinet kommer smaka

på söndag

 

*

ibland trotsade de vattnet

kunde stå där med trasade jeans

svära spotta och halsa sprit

tvinga flickorna att stå på händer

och sjunga främling upp och ner

de var som upplysta kors i månskenet

och ingenting var farligt

vattnet bara väntade bidade sin tid

 

V

 

*

vid den gamla rälsen

finner jag en röd medaljong

den hettar i handen

jag vill men kan inte minnas

 

likt en stolt indianhövding

röker jag mej sedan till frid

somnar bland hundkäxen

med medaljongen virad kring handleden

 

(C) Pär Sahlin