Livet ur en matematikers sätt att se på det

Om jag har tur har jag tjugotusen dagar kvar att leva.

Tjugotusen det är ju ingenting.
Det låter mer som en halvskaplig månadslön än ett helt liv.

Och hur fort gör man inte åt en lön.

Vid halvtid är man bankrutt och börjar

leva på lånade pengar

eller så har man några sparade pengar

som man börjar nalla på i förtid

Jämför man sina sista dagar i livet

med pengar hamnar man snart på ett extraprisvaruhus

där man väljer mellan en kyl och en frys av senaste modell

En kyl och frys och sedan är det över.

Tjugotusen…

Hur långt är tjugotusen egentligen.

I steg är det en mil ungefär
Hela livet är alltså en och en halv mil

och jag har redan avverkat femkilometersspåret

Det brukar ta en tjugo minuter ungefär

om det är lagom backigt och underlaget är bra.

Milen tar knappt en timma om man går ut i lite

lugnt tempo.

Milspåret brukar vara mindre backigt men

utförslöporna är desto fler

och även om man inte tror det så frestar

dom på både fötter och rygg.

Sista milen…en liten spurt upp till den parkerade bilen

lägga sig med näsan i vädret och flåsa, räkna moln,

ta pulsen en sista gång, tänja med händerna spjärnade mot

bildörren, sedan hoppa in bakom ratten för att aldrig

finnas mer.

Jag har med andra ord knappt en timma kvar att leva

En timma…

Vad ska jag inte hinna på denna timma!

Och hur fort kan den inte gå! Det är den tid det tar för mej

att stiga upp, äta frukost, duscha och springa till bussen.

Det är alltså vad jag har kvar: Ett morgonbestyr!

Men det är klart. Den kan ju också släpa sig fram den där timman;

som en långdragen föreläsning i en kvalmig aula

eller som en bussresa genom östergötland…

Pär Sahlin