Vid vattnet stod en pojke
prolog
*
bär mej genom novembernätterna
bär mej genom skogarna och vildhavren
bär mej genom villakvarteren bär mej
och jag ska sjunga hela orten vaken
bär mej när den dova klangen i mitt bröst
är som allra starkast och november övergår
till sommar
*
det är då det kommer
när jag sparkat mej tom på tankar
jag är ett eko av en annan pojke
jag har en skuld att betala igen
I
*
det är ännu en höst
vid det gamla järnvägsspåret
träsyllarna spricker i regnet
skalbaggarna flämtar i kölden
utmed den roströda rälsen
blänker sammanpressade enkronor
stjärnor
längs en avlång vintergata
det är en pojke där
han går längs allt som är rakt
ensam längs förortens nedlagda godsbana
förbi tågvagnsskeletten och det
urspårade lokhelvetet
bort mot skrämmabäckens lerdränkta stränder
*
i ett kärl han fått av mamma
blandar han sanden med blod och mjölk
det är som på film
och några hundra meter ut i vattnet
den drunknade kyrkan
resterna av en urskog
med stammarna väl förankrade i bottenslammet
likt en gigantisk kyrkogård
här har någon tänkt ut en plats
för honom att vila på
*
i grannens trädgård
sträcker han sina genomskinliga armar
längs trädets skrovliga bark
han vet ännu ingenting om det som lurar
i det fästingrika gräset
eller varför grannens äpplen
får hänga orörda så långt in på hösten
*
en natt tar han fram himlen
den har svalnat till en temperatur nära noll
släcker sänglampan
och lyssnar till ljuden
hör hur det sjunger falskt i hela huset
*
när alla somnat förvandlas huset
till regnbågen
spänner sig över sängen där han ligger
blank i pannan
med marmorerade ådror i den gula hyn
när han vaknar kräks han i blått
*
blått sken ur munnen
pappan håller handen i hans panna
annars är allting tyst
II
*
kartan är ofullständig
vattnet har ingen början
följer man med fingret uppströms
märker man snart
att den försvinner in i det tysta
avtar så självklart nånstans
uppe i bokskogarna
här upphör kartan att fungera
och den lilla obetydliga ån
växer till nånting mycket större
ingen vet hur djupt den faller under botten
*
vid vändplan spelar de äldre landhockey
med klubbor böjda till bristningsgränsen
tjejerna bildar hejarklack med för mycket
läppglans och ögonskugga
de gula mammasydda tröjorna fladdrar
i pojkens ögon
han sitter i den gamla linden och kastar sten
på en blind kråka
en dag ska han vara stor nog
att älska varenda jävel
en dag ska han vara stor nog för näsblod
snus och nävars språk
*
han sitter på trappan till redskapsboden
med en glasburk nyckelpigor
betraktar hur det rör sig därinne
ett slutet universum
där de små djuren krälar över varandra
och läser av varandras ryggar
söker ett hemligt tal att följa
*
när pappan gör slag i saken och river ner
det gamla murkna staketet
fylls trädgården av traktens alla barn
gräsmattan och rabatterna blir minerade
krigszoner
pappan säger att den som reste det första staketet
startade även det första kriget
säger han och planterar sedan höga buskar
och undrar
vart alla barn tog vägen
*
om dagarna stampar de fram tusentals bilar
i den lilla dosan vars vajer löper tvärs över vägen
där tickar nummer fram större än de nånsin
kunnat ana
om nätterna rullar de fram och tillbaka
på sina kuddar
lär sig talen i rätt ordning
*
mamman står på verandan och blåser sig blå om läpparna
han sitter gömd under tegelpannorna
med fingrarna svarta av all den elektricitet
som korsat kroppen
tjärpappen är sträv mot knäna
benen darrar och sticker av det obekväma
när han senare domnar bort
är ambulansen redan på väg
*
uppe i backkrönet får en långtradare sladd
kränger som en vilding ner bland villorna
mejar ner skolans enda kvarvarande fotbollsmål
där han minuten tidigare gjort århundradets nick
och seglat på hjältens ljusblå moln
bromsar in så småningom och vältrar sig
över de båda körbanorna
ligger där och pustar som en kvaddad älg
i hundra gångers förstoring
nästa dag är de alla i tidningen
men inte en rad om hans nickmål
*
han har en ny cykel
med limpsadel och skivbroms
grannens döttrar betraktar den kromade
böjda ramen med växelspaken
som enligt pappan kan förstöra de ädla delarna
han har en indianskrud på huvudet
och den yngsta dottern håller honom i handen
när mamman tar kortet ler han skräckslaget
det är långt till andra debuter
*
röda vita jävla rosen
ligger gömd i en potatiskällare
röda vita jävla rosen
torteras med klädnypor och droppande
stearin över bröstvårtorna
röda vita jävla rosen
står och slår sej blodig mot en sandsäck
som heter tompa eller perra
röda vita jävla rosen
har en koja vid bäcken dit han
bär majjens stulna gröna agenda
där de röda bokstäverna mot det vita
säger allt han redan visste
röda vita jävla rosen
vet att dom förlorat igen
*
mannen med leverfläckarna
rör vid pojkens kind
den torra handen rispar huden
han får nästan svindel
av gödsellukten
munnen rabblar
två gånger två är fyra täljaren täljer
av hårda vokaler blir hjärtat stumt
vi ska laga ni ska äta lagar ni så äter vi
gullhöna flyg flyg flyg
imorgon blir det vackert väder
när handen tas bort
är sommaren redan över
III
*
när man tittar ner i vattnet
kan man se hela släkter
som trampats ner i leran
tillsammans med avbetalningar
husbränder och skilsmässobråk
lagrade där som vackra girlander
draperade kring ett vatten
som förtärt allt
*
en kväll såg jag gud där
han hade inga släktingar
han svarade inte ens på tilltal
jag gick hem
la mej i ett hett bad
rakade av mej uttrycket jag vaknat med
avlägsnade legenden om mej själv
*
när vi passerade och det gjorde vi ofta
la vi våra dopskedar vid strandkanten
när vi återvände
andades marken med ett väsande
på vattenytan flöt silverskedarna
det var nästan som dom vinkade
*
pojken snickrar en kista av drivved
de krokiga bokstäverna lyser
mot det svarta locket
med händerna runt halsen
vrider han sig runt i en given axel
innan han släpper taget och
huvudet krossas mot stenen
kroppen är ännu varm
tills saknaden av en kattunge är alldeles sann
låter han djuret ligga i öppen mark
*
slaget tar rakt över kinden
skjutet från sidan med öppen handflata
han skulle kunna dö nu
det vet han
ändå står han kvar
pa-ra-ly-se-rad
det är nu han borde falla till marken
utstöta rosslingar ur halsen
ta ett sista andetag
och spela fullkomligt död
men han står kvar
*
det är om nätterna kroppen seglar
händerna spjärnade under kudden
kinden pressad mot kuddvaret
rullningarna ökar för varje ny
påbörjad sekvens
så att glipan i tillbakarullningen
ger lungorna en extra skjuts in i natten
och som han sjunger
hela huset fylls av hans späda röst
it´s a long way to the top
if you wanna rock´n roll
*
med kroppen mot marken
cykelnyckeln som skär in i ljumsken
det blir ett rött märke som fastnar
och inte går att badda bort
han har örat mot rälsen
mot allt det som rör sig bort
mot allt det som dunkar tinningen varm
ett öra en pojke och en järnvägsräls
och i jorden under hundkäxen
brinner en medaljong i rött
som i blod
*
stilla i branten ner mot bäckfåran
med kojan svävande mellan träden
och månadens flicka framsvettad
mot dess norra vägg
genom springorna dansar bäcken
den är säkert hundra meter djup
och svartare än något annat han känner
han karvar ett märke i golvet till skydd
när han lämnar kojan
är det för sista gången
IV
*
jag dras till vattnet
varje kväll tar jag mej dit
och undersöker skuggan av mej själv
mäter den från huvud till fot
mellan arm och arm
stegar upp fot och aln
men kommer inte längre än så
inte heller när jag vid strandkanten
försöker svalka min panna och räkna
pulsen på mitt hjärta
kommer insikten till mej
att hjärtat inte har plats i en punkt
eller i en andning
*
borstar tänderna hemma hos jarmo
hans pappa är full och lär dom nya svordomar
jarmos mamma kallar honom vid namn
ingen annan vågar nämna
det känns lite speciellt
när det är som om hon läste av hans panna
räknade alla dom där namnen
då de tjuvat sprit ur deras barskåp
och stod i garaget och rökte blå blend
brände barnhalsarna fria från flimmer
*
det är ett punkband som spelar i kyrkans källare
innebandyns vassa matta har bytts ut
de äldre hånglar med deras flickor
men han har lärt sig att vänta och säga ja till allt
när de går hem med intrasslade fingrar
och blåa tungor
lyssnar de tyst hur vattnet
delas av i ont och gott
undrar hur nattvardsvinet kommer smaka
på söndag
*
ibland trotsade de vattnet
kunde stå där med trasade jeans
svära spotta och halsa sprit
tvinga flickorna att stå på händer
och sjunga främling upp och ner
de var som upplysta kors i månskenet
och ingenting var farligt
vattnet bara väntade bidade sin tid
V
*
vid den gamla rälsen
finner jag en röd medaljong
den hettar i handen
jag vill men kan inte minnas
likt en stolt indianhövding
röker jag mej sedan till frid
somnar bland hundkäxen
med medaljongen virad kring handleden
(C) Pär Sahlin
