ur en geografi

I

«

vi reser med de dödas viskningar i bakluckan

för att det är det enda vi kan göra

det enda vi kan ta oss för

nu när kropparna slutat sjunga

 

«

ändå rör vi oss norrut igen

mil efter mil av asfalt försvinner under oss

ditt ansikte lyses upp av mötande strålkastare

främlingar

på väg någon annanstans

annars kör vi mest i mörker

och tiger

i vindrutetorkarnas halvbågformade ytterkanter

samlas insektslik

hopkramade till en svart massa

som får mig att tänka på rysk kaviar

fast billigare

 

«

ändå har vi kommit ända hit

med den märkliga känslan av att detta

kommer ha ett slut

vi kan redan nu

göra konkreta bilder

av hur det kommer se ut när vi tar adjö

hur det kommer se ut efter att flyttlådorna

burits ut

hur tomhet kan uppstå

där det förut funnits en stol med ren och smutsig tvätt

hur det kommer kännas i fingertopparna

när vi skrapat bort våra gemensamma namn från brevinkastet

hur en metallisk klang kan uppstå

ur en postkassörskas lungor

när hon lägger den eftersända posten

i två olika högar

hur nattljuden i trapphusen förändras

när man bara är en som delar nattkvarter

med sig själv

 

«

nu håller jag händerna i knäet

och kramar tummarna mot varandra tills de vitnar

på ett öppet fält har vagnar ställts upp i en cirkel

kvinnor och män rör sig om varandra

och barn med choklad runt munnarna vinkar

jag låter blodet komma tillbaka till tummarna

och lyfter ena handen till hälsning och sitter så

tills fältet omvandlas till en svart ridå av skog igen

där vi inte längre kan stanna och få höra

historier viskas tätt intill örat

eller känna värmen från eldarna och lukten

från okända människors kläder och matos

få sprätta upp stygnen

som håller våra munnar stumma

känna hur det känns

att kunna tala med varandra igen

 

«

den häftiga inbromsningen

får mig att först falla i en rörelse framåt

för att sedan slungas bakåt

och slå huvudet i nackstödet

en klar blixt far genom huvudet

där bilder av mitt liv

radas upp i kronologiskt ordning

 

(-ska jag dö nu?)

 

med en snärt drar du åt handbromsen

vickar upp dörren och är ute ur bilen

landsvägen är tom på trafik

morgonsolen tränger igenom rutan

bilderna flimrar stammande genom mig

och jag kan inte ens skrika

med ett lätt hopp är du över dikeskanten

och en bra bit in i den täta granskogen

 

 

«

som ett utdraget s löper bromsspåren efter bilen

jag sitter med motormännens vägatlas kvar i knäet

pekfingret följer en flod tills den uppgår

i någonting mycket större

tätorter större än 200 invånare betecknas i orange

annan koncentrerad bebyggelse har en ljusare ton

mellan kiruna och ystad är det 1789 kilometer

spridd bebyggelse bildar ett svartprickigt mönster

över bladen

jag darrar

en hel värld darrar i mina händer

 

«

vätskan är motorvarm

jag silar den mellan tänderna

och spiller

och dropparna

blir till miniatyriska förstoringsglas

över ett nät av skogsmark tätortsmyller

och järnvägslinjer

innan de brister

och tränger in och ut i fibrerna

som en slags kosmisk osmos

som långsamt

spricker upp i mitt knä

och förgör allt

 

«

här slutar allmän väg

här börjar det outtalade

jag inte längre kan hantera

dit har du gått

dit hade du redan tillträde

 

«

när du kommer tillbaka

kommer jag vara alldeles lugn

kommer röka en cigarett

och berätta att jag rivit upp en tånagel

att nagelbandet börjat blöda

och att det gör ont att sätta in foten i skon

för det skaver och svider

om jag rör på tån därinne

jag kommer ha solglasögonen på mig

och inte låtsats om de gröngula skumgummibitarna

jag petat ur stoppningen från det trasiga sätet

bitar som nu ligger på bilgolvet

och blöts upp och sväller

av regnvatten och av coca-colaspill

kommer inte tänka

att jag själv skulle ha stannat kvar

och inväntat skallgångskedjorna

gett mig tillkänna först

till vintern

 

 

«

två minuter är det sista du får av mig

jag håller ner signalhornet

tills trumhinnan vänder sig ut och in

och kajorna skräms bort från soptunnan

vid rastplatsen

där blöjor chipspåsar och matjessillkonserver

ligger utspridda kring de grovt huggna rastborden

om man håller signalhornet nere tillräckligt länge

absorberas ljudet till slut

och blir en del av vägen och skogen

som en naturlig muzak mitt i ingenting

då kommer kajorna långsamt tillbaka

upprättar en värdighet i att återkomma

och blänga misstroget

jag kan inte vänta längre

för jag vet inte vad jag egentligen väntar på

 

 

«

filmen har stannat på den näst sista rutan

ön

huset

och det omkullvälta trädet

är det enda som syns

förutom den långa gestalten som med knyckig gång

rundar huset och drar ner gylfen

och låter pisset strila över trädgårdslandet

precis innan fönstret öppnas

och en harang av ord haglar över honom

där han står

med byxorna nere bland jordgubbsplantor och morotsblast

 

«

det enda som hörs nu är morgonbilarna

det lätta dånet i asfalten

jag tar ännu en klunk och byter säte

ett myggbett kliar på höften

ratten är het

jag är på monzabanan 1978

jag tittar mig i backspegeln

jag tänker att jag är ronnie pettersson

och att mitt liv kommer ta slut i kurvan där framme

jag tänker på ronnies fru och barnet

jag tänker på rubrikerna och de italienska läkarna

jag tänker på min farmor som ska trösta alla barnen

när dom kommer hem från skolan med alldeles

nya ansikten efter att ha sett rubrikerna

utanför tobaksaffären

hur de kommer cykla släppstyre genom hösten

för det liksom kvittar om man lever eller dör

jag tänker att jag ska pressas in i kurvan där framme

som en kamel genom nålsögat

där tusentals människor står med vimplar och banderoller

jag vinkar en sista gång åt folkmassorna

innan jag lägger tillbaka flaskan i handsfacket

under vägatlasen

jag måste sträcka mig för att nå

 

«

du bär de dödas sånger mellan händerna

det vita genomskinliga har en förklaring

 

i dig sjunger de fortfarande falskt

 

«

du reser dig och lutar dig mot träden

barr singlar ner i klyftan mellan dina bröst

med handryggen stryker du bort en hårslinga

som fallit ner över ögat

ljudet av bilarna hörs dovt här

de nätta skorna sjunker ner i mossan

under mossan är fukten kall och du kan inte låta bli

att gymnastisera med tårna i allt det fuktiga

bara för att det är så förbjudet skönt

som att knipa med handen mellan låren

och långsamt mycket långsamt

trycka hårdare och hårdare

tills skogen försvinner

tills hela resan försvinner i ett töcken

av ett jävla skönt välmående

 

 

«

etthundratjugo sekunder

en kall vind drar genom mig

 

dina lystna rovdjursögon

 

att få mod att ställa sig utanför dom

att få återkalla dig som något nytt

 

 

«

kan man glömma i vilken öppning du försvann

och bara förnimma kvalmigheten och kajorna

och den spruckna sidospegeln

där ronnies ansikte förvridits till en kubistisk tavla

kan en människa bli så främmande och förlora all sin lyster

att det inte ens märks när hon går ut ur rummet

för att aldrig återvända

nu tänder ronnie cigaretten och tittar på klockan

nu lossar han armbandet och fuktar tummen

för att gnida bort den svarta avlagringen på handleden

nu vrider han om tändningen och trycker ner kopplingen

nu släcker han cigaretten

och smular sönder filtret i askkoppen

medan sekundvisaren obönhörligt ökar takten

snart vilar hela bilen i skugga

nu riktar ronnie en sista blick in i det ogenomträngliga

innan han svänger upp på vägen och sköljs med

i trafikrytmen

nu är han alldeles ensam

nu är han alldeles tom

asfalten försvinner under honom och träden och himlen

och när han kör om den första bilen

kan han ana en mörk skugga

i sitt yttre synfält

 

II

«

det var långt före oss

jag brukade gå upp i gryningen

och fälla persiennerna vinkelräta

och se ut över gården som låg sepiatonad

såg hur skuggorna växte och krympte

på betongplattorna

ett skådespel som jag ändå tyckte om

sandlådan med grannbarnens hinkar och spadar

det rostiga cykelstället

ett kvarglömt saftglas

och sen inget mer

förutom skuggornas andning

över husväggarnas putsade fasader

jag lärde mig varje rörelsemönster i huset

varje steg som om nätterna gick fram och tillbaka

över de ekbruna parketterna

steg som bildade grå cirklar av ensamhet i mitt tak

ändå sov jag alltid naken på den tiden

på rygg

jag hade inget att frukta

 

«

det var långt före oss

staden hade en geometri jag kunde umgås med

på röda korsets café på hornsgatan

drack jag min espresso tillsammans med mammorna och invandrarkvinnorna i sina svarta slöjor

bordsunderlägget var en karta över östra europa

ibland föll ett glas till golvet

ibland vaknade ett barn och mammorna fick avbryta

sina samtal

ibland kunde jag få en dolsk blick från någon av slöjkvinnorna

de dagarna mådde jag som bäst

annars såg jag samma människor varje dag

samma sjuka passgångare som jag själv

men jag tyckte om röda korsets café på hornsgatan

mammorna och nätterna

att jag ändå var ett bra alternativ

att jag var ett bättre alternativ än stureplan

att jag på det hela taget var ett bättre alternativ

 

«

det var långt före oss

snö föll i pausen mellan sverige vitryssland

i varje fönster kunde jag se det blå ljuset och händer

som flaxade i fönsterbleckens nederkanter

en kalkonnation gjorde mango chutney av oss

vrålen steg mot den prickvita rymden

låskolvarna i dörrarna var förseglade

och lamporna i trapphuset lyste sitt mjölkvita sken

över den som ännu inte fattat vad som hänt

men allting kunde bli säkert igen

trots allt var berggrunden fortfarande intakt

 

«

det var långt före oss

snö föll på vårdagjämningen

stora lapphandskar över trottoaren och en taxichaufförs

svordomar över vädret och regeringen

och hundar som inte förstår någonting och tanken på en gud som fäller snö över ett folk som så länge levt med mörkret och tystnaden

en barnvante hängde ensam i ett träd och vinkade i vinden

det räddade den dagen

 

«

det var långt före oss

jag skrev om hustak och tittade på hur

grannkvinnan med rött hår

monterade ner granen från i julas

hur en julängel fastnade i allt det röda

hur hon frustade och rev

och att det just då i den sekunden uppstod ett mellanrum

i tiden

innan hon kastade ut sitt huvud genom rutan

och föll ner mot gården

där några pojkar studsade en melonformad boll

mellan sig

att jag inte längre kan minnas om ängeln någonsin

släppte taget om henne

 

«

det var långt före oss

mina händer var ännu tydliga

i fönstret över gården

kunde jag se dig gå omkring och tysta ner tingen

hur du gick och hyssjade dom till sömns

hos dig var tapeterna alltid ljusa och luftiga

hos dig kunde man sitta länge

och ändå vara hemma

hos dig kunde man vara kvar

utan att behöva komma

hos dig kunde man sitta på en stol

och tänka på dig i ett badhus

fyllt av förövare

III

«

nätterna och dagarna speglas i varandra

och träden längs landsvägen står stumma

de kala vita stammarna

som väl inrökta luftrörskatarrer

mot en fond av kulturmark ängar

och det storslagna i att hitta en stig

och inte veta om det är början eller slutet

man funnit

jag tänker på en slags våldtäkt

på den här resan och hur vi fortsätter

att undvika varandras händer

på att vi antagligen straffas

för att vi en gång jämförde våra handflator

med varandra

att vi borde ha lyssnat på vad alla menade

att det där bara kunde betyda otur

när du kör vilar du hellre axeln

mot din vänstra sida

säger

du håller dig vaken bättre så

 

«

vi uppfann ett eget teckenspråk

ett språk som skulle ha förmågan att tränga igenom myllret tränga igenom det entoniga ljudet av

människor i rörelse vid en tunnelbanestation

ett språk som kunde armbåga sig fram mellan de falska klangerna som uppstår på ett öppet torg

där två barn möts med påsar av bröd i sina händer

händer som metodiskt matar varandra

tills de inte längre kan tala tills de stoppat munnarna fulla av smulor som bildat bollar av deg

tills de bara kan välja mellan att kvävas eller kräkas

ett språk utan grammatik

som kunde färdas lätt med luften och finna svagheterna i berggrunden hitta sprickan i graniten

där orden kunde ta sig igenom

där vi kunde göra oss hörda

vi hade våra händer och vi hade ett språk i världen

men vi var dom enda som visste vad det betydde

att inte kunna tala

 

«

landsvägen arbetar sig framåt

vi passerar länsgräns efter länsgräns

konsumbutiker i mexitegel lågt byggda vårdcentraler

kalhyggen och överkörda rävar

vi gör oss osynliga när vi tankar

mitt pekfinger vilar säkert mot de röda linjerna

där allt är skalenligt och inte behöver förklaras

vi åker förbi en skogsband och du saktar ner

män i brandgula overaller

förflyttar hinkar mellan varandra

marken sveddas och tallarna antänds som gigantiska tomtebloss

ett långt sorgeband av hinkar byter händer

och rösterna som ropas mellan männen

du växlar upp

mina händer spjärnar mot knäna

när jag vrider på nacken

efter den eld som jag så länge saknat

käkmusklerna arbetar i ditt ansikte

och linnet är fuktigt

jag kan se att det mörknat precis under armhålan

 

«

stenarna mumlar i sanden

snart rötmånad med fuktiga kalsonger

du tar av dig linnet

stora flagor av död hud följer med

och längs med ryggen

vita stjärnor av ärr

stenarna tystnar

radion avbryts av ett trafikmeddelande

en älg innanför stängslet några mil norrut

du går ner mot vattnet

”vi kunde ha sett den om vi kört långsammare”

säger jag

”det finns alltid ett om”

svarar du och tar av dig trosorna

trafiken rör sig lojt i motsatt riktning

 

«

sedan vänder du dig om och vinkar

kroppen hamnar i en solglänta

den ljusa triangeln blir ett vägmärke

 

det finns något kriminellt i dina rörelser

en utmaning jag måste värja

när du skrattar hela vägen fram på bryggan

 

långtradarna drar i signalhornen

med långa kåta stötar

 

överröstar ditt skratt

när du dyker

i en perfekt båge genom luften

 

«

jag dricker sprit utan tillbehör

det är min namnsdag

jag säger att min farmor dog den här dagen

jag säger att det märkliga är att min far föddes samma dag

jag säger att det också är en av de dagar då svensken

begår sina självmord

och att det vanligaste sättet att ta livet av sig

är att sluta att tro på kärleken

du säger ingenting och regnet faller tyst

jag säger att det är en bra dag för att göra barn på

jag säger att jag vill ha ett barn som ska tro

på kärleken

jag säger att jag inte vill ha ett barn

som dricker sig blind på hembränt och förlorar oskulden

i en cykelkällare

jag säger att jag vill att vi ska bli riktigt osams

att vi ska skrika och svära och gråta

vill att vi ska slita varann i håret och be varann försvinna

och knulla någon annan

be varandra lämna nycklarna på bordet

och bli parenteser i varandras liv

och ändå

bara detta tysta regn som faller

 

«

vi vandrar i timmar

naturen glöder

stora flyttblock är det enda som begränsar här

vi saknar redan radion och pocketböckerna

sedan är vi uppe

vinden slår emot oss

dina bröst hårdnar under t-shirten

och när jag tränger in i dig

känns det som vi har hela världen under oss

efteråt dricker vi upp det sista av vattnet

och klättrar ner i dalen

till andra slags skuggor

utmattade somnar vi i bilen

och drömmer om ett litet barn som simmar uppströms

ett starkt barn drömmer vi om

 

«

bäcken nedanför huset som vi hyr på obestämd tid

lockar mig varje kväll

jag står där länge och ser det svarta vattnet

rinna iväg från mig

försöker följa ett grönt löv som jag lägger ner på ytan

hur det virvlar omkring i dans och följer sin egen

meander sin egen sirliga handstil

jag vet inte om det är en ordning jag söker

eller om det är behovet av att splittra mig

som gör att jag kan sitta och tänka på

att detta är själva platsen

att det finns platser dit man kommer återvända

för att lägga ner resterna av sig själv

platser som kräver något långsamt ur människan

jag skulle vilja vara här för alltid

och hålla handen i byxlinningen

och se dig komma från stigen till huset vi hyrt

med håret uppsatt och fräknarna oräknade

och tänka på mig som man tänker

på bra fotografier

 

«

golvplankorna knarrar av fukt och tyngd

morgonen är bara en sekund från att bryta sig in här

vi ligger bredvid varandra

du sover ännu

och dina ögonlock fladdrar som fjärilsvingar

tapeterna och amerikaklockan

som måste stannat när ägaren dog

jag kliver upp

klär på mig och går ut i trädgårdslandet och pissar

morgondimman ligger i knähöjd

jag står med avhuggna ben i ett landskap jag inte känner

när bilderna av dig kommer

fotot av dig som barn

smärtan i leendet

de inåtvända läpparna

blicken

som famlar efter fotografens lins

kornigheten

i alldeles för många förstoringar

 

«

huskroppen skakar av den nedåtgående

flygplanskroppen

den silverglänsande buken

så nära att man kan räkna bultarna

innan planet försvinner bakom trädtopparna

jag sitter länge så

med nacken böjd i en syrisk båge

 

du kommer ut med svullet ansikte

det syns att du gråtit

i saftglaset simmar en geting omkring

med sin slöa kropp och gadden stor som ett pennskaft

du häller ut innehållet i rabatten

och fyller på från tillbringaren

det syns på ditt sätt att föra glaset till munnen

att du tänkt på minnen igen

att du vaknat och känt det komma krypande

att allt du har är mig och allt jag har är dig

och att vi inte längre vet

hur vi ska handskas med den vetskapen

 

«

jag är fylld av tanken på att jag inte längre

är mänsklig

att min buk är fylld av getingserum

 

att jag bara behöver ruska på kroppen

och försvinna bakom trädtopparna

 

«

du ligger med vita trosor i soffan

skriver långa brev du aldrig kommer skicka

jag tänker på ögonkakao

jag vet inte varför

en telefonledning har blåst ner under natten

något annat har vi inte att rapportera

när kvällen kommer sätter vi oss i bilen

och åker ifrån den hyrda stugan

 

just innan vi kan ana havet

håller du upp stugnyckeln och skrattar

 

under en nästan religiös tystnad

sänker vi den i närmsta sjö

den blanka ytan krusas för ett ögonblick

små ringar som lägger sig i perfekta avstånd

till varandra

innan ytan slätas ut igen

som om ingenting hade hänt

 

jag längtar inte hem längre

 

IV

(De dödas försommar)

 

«

där vägen tar slut tar havet vid

du växlar ner när en frän doft av gödsel tränger in i bilen

du tänder cigaretter och vajar med dom

som för att döda en lukt med en annan

landskapet är kargt

orden börjar sakna adjektiv

molnen tecknar skuggor över alvaret

dröjer sig då och då kvar vid några boningshus

där bersåerna och altanerna för en stund blir

svala och behagliga

det är de dödas sätt att kommunicera

vi åker längs stenrösen ner mot kusten

där cikorian och vallmon duellerar längs vägrenen

du svänger av där vägen tar slut där havet tar vid

ett stort stenkors är rest ute på udden

ett minne av männen med krucifixen

som slog ner sina kors här

omöjliga att skydda i vinden

jag har min hand i ditt hår

och dina fräknar det tysta skrattet

när jag lägger ner min kropp

och du möter mig

skiftar landskapet färg för ett ögonblick

 

 

«

får betar allvarligt på min vänstra sida

väderkvarnarna

måsarna

glass på din tungspets

endast trollskog längre norrut

kamelridning go-cart och hoppborg för de minsta

du har lett hela dagen

och gått genom rummen med de dödas minnen

rört vid sakerna för att minnas

dig själv

benämnt saker som dina

eller som våra

vi dricker kaffe ur termos

äter smörgåsar med rökt skinka och tomater

bjuder varandra på påtår efter påtår

vi känner oss som alla andra ungefär

vevar ner våra rutor

och låter havet komma skrattande in från höger

 

«

de dödas kvarlevor står på spiselkransen

den lilla speceriaffären innan de låga strandängarna

där världsarvet tar över

lutningen som känns vid kyrkan

de döda har vi aldrig sett

men vi kan höra

hur de om nätterna flyttar sig närmare

för att söka svalka hos varandra

de döda sjunger ännu inte falskt i mig

fastän de klapprar med tänderna

och slår ut med armarna

de döda har inga egna mäklarskyltar

eller lägger ut kompasser i alla rum

de döda är bara till salu

när ett regn

så sakta fälls ut

över den minutiöst krattade grusgången

 

«

de döda köper inte boule och strandtennis

på macken vid nästa by

de delar inte cigarett

och lutar sig mot kyrkogårdsmuren

de döda bryr sig inte om gravstenarnas

perfekta arrangemang

där namnen står i versaler med datum

och guldinfattade kors

de döda bryr sig inte om

några utbrunna ljuslyktor

vissnade buketter eller knastret när vi går

över gamla granruskor

som hållit de döda varma under vintern

din farfars namn står i gemener

”för att inte skymma själva människan”

säger du och lägger armarna runt min hals

nästa dag är vi där igen

lämnar tillbaka allt vi köpt

utan kvitto

de döda rycker på axlarna

vänder bort sina huvuden

 

«

synfältet hos de döda har rubbats sen de lämnade radbyarna

de döda kan inte längre se från granne till granne

de kan inte längre erinra sig sorgerna eller höra skratten

som ekar mellan husknutarna

de döda bryr sig inte längre om grannarnas illdåd

de döda behöver inte anlägga nya vattentäkten

de har sina egna öar

omgärdade av sitt eget vatten

de döda kör inte upp till den vitkalkade kyrkan

och ställer sig och bankar på den stora träporten

de döda har inte tid att vänta

de döda vet att gud inte bor i kyrkor

de vet att han bor på stränderna

med midjelångt hår som han kammar varje kväll

de döda vet

att han sällan talar

 

 

«

de döda är inte rädda för dimman

de vaggas gärna med

i trafiken

men upptäcker inte en rävfamilj

som lydigt följer landsvägens vita streck

innan de sköljs upp

och försvinner

i strålkastarljuset

 

«

kom säger jag

kom och lägg dig här

känn doften av tång och salt

känn

hur det spelar i hela kroppen

när vi möter marken

kom och lägg dig här

för satan

och känn

 

«

du vill inte längre

fotografierna i sina patinerade guldramar

och den lilla asken med frimärken

några korta brev

och en tennsoldat vars bajonett stympats

till något groteskt och avvikande

du håller det i dina händer

det väger nästan ingenting längre

 

 

«

 du håller andan

det bräckta vattnet omsluter dig

du blundar

men öppnar ögonen

så nära har ingen varit dig som nu

du faller nedåt

stora bubblor i motsatt riktning

”det gör inte ens ont att hålla andan”

bara ett kort brännande av total frihet

att få vaggas i en tyngdlöshet

du inte trodde var möjlig

hur ögonen vänjer sig

utkristalliserar tingen

den sträva sandbottnen

små stenar som blir till minne

som kramas samman till ett beslut

du väntar ännu

tittar på dina händer som är alldeles vita

vita och nästan genomskinliga

 

 

«

de döda påbörjar aldrig en resa

utan kommer ständigt hem

 

jag vet inte varför vi stannade kvar hos varandra

minns bara regnet som föll i varma stötar

 

«

medan du talar i telefon

passerar en skugga utanför fönstret

du målar tånaglarna i engelskt rött och kniper luren mellan halsen och kinden

sedan kommer smällen

vi sätter oss i bilen och lyssnar

till smattret mot biltaket

centimeterstora hagel täcker snart hela gräsmattan

som mjället på en kavajkrage

sekunden senare lyses våra ansikten upp

av den mättade blixten

du skakar avvärjande på huvudet

ägnar dig åt

att räkna avstånden

mellan ljus och mörker

 

 

«

vi störtar långsamt utan skyddslinor

”med mig är du alltid vilse”

säger du när vägen plötsligt upphör på kartan

här slutar all väg

jag fäller ner solskyddet

och betraktar mitt ansikte i spegeln

en skygg varg med vita morrhår kring ögonen

jag tänker på de dödas speglar i havet

krusningarna av ett förfinat ansikte

jag en gång tyckte mycket om

flisan som gått i höger framtand

att det du tycker bäst om hos mig

är det som saknas

jag återgår till kartan

väljer ut en ny

hållbarare riktning

 

«

efter regnet

du skriver ett långt brev

du aldrig kommer skicka

grannkatten ligger i ditt knä

men även han kommer lämna dig

allt som kommer till oss kommer lämna oss

även de döda

kommer lämna oss

med en jordig doft kvar i kläderna

och fuktiga små avtryck i våra handflator

jag önskar att det var jag

som gick in och ut ur det här rummet

och lämnade kvar

spretiga lappar av liv

på köksbordet

att det var jag som steg ut på trappan

och blev en annan

 

«

i kurvorna lutar vi oss mot varandra

skrattar och återgår till positionerna igen

jag läser högt om molnformationer

stackmoln cumulus upptornande och tussiga

att dom alla

på ett eller annat sätt

förebådar ostadigare väder

 

«

vi kommer ur en geografi

där allt det vi hämtat och sökt upp

ligger lastat i oss

omvägarna vi tar om varandra

kommer av att kompasserna rubbats

och pekar åt olika håll

 

 

 

 

 

*

havet sammanpressat mellan två linjer

där upptäckten av långa utkammade hårstrån

gav upphov till en svart bok

där du dricker sprit med söta tillval

och säger att ensamheten också har sina vänner här

stenar med avtryck från älskande som om dom i trots

vägrat lämna denna plats

bara påbörjat en resa

där utgångspunkten och slutmålet

ändå blir i en och samma punkt

som ett kommatecken över en berusad bröllopsnatt

ett metaforiskt aaah mellan lakanen

 

«

eller som skuggornas spel över en sepiatonad innergård

där man kan stava till kondoleanser

utan att ha någon att sörja

där man kan lämna post till anonyma adresser

och vänta på ett svar

vänta på att någon ska komma och trycka in dörrklockan

och lämna det hemliga meddelandet

man tycker man är värd

 

«

där den svarta bokens linjer smälter samman till en färg

som påminner om bensin i en vattenpöl

och ändå längta efter en annan färg på graviditetsstickan

se sig själv leka tafatt med ett barn

mellan gungan karusellen och det ihåliga trädet

där fåglarna bor om dagarna

längta efter att få vara i dig när du sover

och känna knäna skava mot världen

känna hur det känns att se världen ur en annans horison

 

«

eller bli löv som faller mitt i sommaren

bli en urtolkare av gemensamma minnen

där vi stafettskriver oss igenom den svarta boken

när vi inte längre är så rädda

för att stanna kvar hos varandra

och känna hur marken spelar under våra kalla ryggar

 

 

«

och bli vän med stenarna igen

med en hel garderob full av nitlotter

som enda insats

och linda det utkammade håret

runt våra handleder

tänka på hemgång

i en sista klarsynt suck

VI

«

vi är två människor

som delat denna längtan

denna febriga längtan efter landskapet

som böljar

som börjar denna väg

stenbrotten ligger övergivna

och vattenfyllda

du har din hand på min

när vi tar oss upp på vägen igen

asfalten är nattljum

det är rymd i bilen i natt

dvärgträden ännu hukande i kustlinjen

som om de i trots vägrat växa upp

husen omöjliga att skydda i vinden

som din mammas vita brudklänning

upphängd för sista gången

 

«

vi närmar oss fastlandet

de döda vinkar av oss vid brofästet

sitter på sina bockade halsar av ljus

och mumlar

granskogarnas mörka siluett kan vi bara ana

på andra sidan sundet

mörka skuggor som växer ju närmare vi kommer

skuggor att lära sig leva med

 

med foten räknar jag vägstolpar

hastigheten gör inte ont längre

ditt ansikte

blicken riktad rakt ut i nattrafiken

pupillen utlagd här

i tomheten

mellan sundet och heden

 

jag har min mun mot ditt öra

mot ditt öga

mot allt det som rör sig bort

bara din blåsvarta pupill mot min mun

 

så reser vi

 

(c) Pär Sahlin